Det vanliga okända - hur ska anhöriga få veta?

Jag läser i tidningen Folket. Där hittar jag en artikel "En grupp som inte är synlig. Kommunen har tagit fram riktlinjer för anhörigstöd". En intervju har gjort med en anhörigkonsulent och en beskriven kommun i artikeln har tagit fram riktlinjer hur anhöriga till en långvarig sjuk person, en person med funktionsnedsättning eller en äldre person kan få stöd. Olika stödformer nämns i artikeln vilket är bra. Det handlar om exempelvis: korttidsvistelse, utbildning, samtalsstöd och gruppverksamhet. Och sedan tar journalisten Anna Enbom som har skrivit artikeln upp det mest centrala: hur ska en kommun kunna nå ut till de drabbade familjerna? Frågan är inte på något sätt ny. Här kan man ana att det finns en frustration i kommunerna. Hur ska detta ske? Information och kommunikation tror jag är a och o i ett lyckat spridningsarbete. För det handlar om att sprida de olika stödformerna vidare ut i samhället. Det hade varit mycket intressant att få läsa en uppföljande artikel i ämnet. Det är viktigt att drabbade och närstående får en möjlighet att berätta för andra om det framgångsrika stöd de fått och vilken betydelse som det har fått. Kanske medierna framöver kommer att uppmärksamma gruppen som inte syns på ett annorlunda sätt. Utmaningarna om att informera om okända stödformer kanske inte bara finns hos socialarbetarna i kommunen utan också hos journalisterna. I centrum skulle då stå den lilla och utsatta människan.